2016
Kategori: Allmänt
Hej,
Anledningen till varför jag delar med mig mina känslor här är för att jag inte har någon att prata med riktigt.
Jag vet inte hur jag ska göra med mitt liv länge, inte efter ett antal självmordsförsök i alla fall. Borde jag leva, förtjänar jag detta liv när jag som mest hatar den? Jag mår ännu sämre när jag tänker på alla familjer, barn, kvinnor och mm som kämpar för sina liv varje dag. Här sitter jag typ gråter över mitt liv.
Jag har lärt mig en sak om mig själv och det är att jag har väldigt svårt att acceptera vissa saker i livet. Såsom att jag faktiskt fick nobben av en kille jag dejta i somras. Tråkigt nog hann jag bli kär innan det hela vände till vänskap. Än idag har jag inte kommit över honom, vi ses som vänner men det gör ont i hjärtat. Har under många tillfällen funderat på att bryta kontakten men som jag tidigare skrev.. är svag! Kan inte acceptera att han inte ska finnas i mitt liv längre.. Jag vet att ni tänker nu.. "skyll dig själv" men i själva verket så är det inte lätt som det låter. Det är hemskt. Just det, för er som inte visste så är det första gången som jag blir kär på riktigt. Känslorna vill inte släppa...
Anledningen till varför jag delar med mig mina känslor här är för att jag inte har någon att prata med riktigt.
Jag vet inte hur jag ska göra med mitt liv länge, inte efter ett antal självmordsförsök i alla fall. Borde jag leva, förtjänar jag detta liv när jag som mest hatar den? Jag mår ännu sämre när jag tänker på alla familjer, barn, kvinnor och mm som kämpar för sina liv varje dag. Här sitter jag typ gråter över mitt liv.
Jag har lärt mig en sak om mig själv och det är att jag har väldigt svårt att acceptera vissa saker i livet. Såsom att jag faktiskt fick nobben av en kille jag dejta i somras. Tråkigt nog hann jag bli kär innan det hela vände till vänskap. Än idag har jag inte kommit över honom, vi ses som vänner men det gör ont i hjärtat. Har under många tillfällen funderat på att bryta kontakten men som jag tidigare skrev.. är svag! Kan inte acceptera att han inte ska finnas i mitt liv längre.. Jag vet att ni tänker nu.. "skyll dig själv" men i själva verket så är det inte lätt som det låter. Det är hemskt. Just det, för er som inte visste så är det första gången som jag blir kär på riktigt. Känslorna vill inte släppa...
Jag tänker på honom mer och mer för varje dag som passerar men i samma veva så tänker jag på mig själv. Vad är det jag håller på med? Var är jag på väg? Förtjänar jag detta? Varför friendzona han mig? Jag köper inte hans bortförklaringar. I skrivandets stund vill jag faktiskt inte leva mer.
/Anonym
/Anonym
