Hoppas att ni haft en bra start på veckan. Själv har min start på veckan varit lite seg men ganska sig lik andra veckorna som varit 😋
Jag har försökt att njuta lite av dagen men såklart finns det en känsla vid bröstkorgen som varit där i evigheter. Anledning av att jag väljer att prata om det idag är för att just idag vart jag påmind om 2016 och alla åren där emellan..
Det känns som att jag väntar på att något hemskt ska hända, något som ska få mig att må superdåligt. Något som kan få mig att uppleva dem värsta dagarna i mitt liv. Har någon av er känt en liknande känsla någongång? Typ att du känner dig belastat av något du inte vet eller känner till och du vill samtidigt spy ut den känslan. Man vill typ tvinga sig själv spy ut det så att det ska ta slut.
Själv har jag haft en underbar dag. Det började med att en gammal vän till mig hörde av sig och ville ses. Så vi bestämde oss för att fika. Vi drog till ett mysigt fika ställe.. Långa konversationer blev det och träffen slutade med en liten promenad.
Senare under kvällen så har jag lagat mat och jag fick sällskap av lite vänner som kom över. Resten av kvällen har jag inga planer, ska bara vara hemma och ta det lungt. Imorgon är det jobb igen så det blir läggdags lite tidigare än vanligt 😊
Året 2020, lika hemsk början som något helt obeskrivligt..
Många liv borta.. kan lika gärna vara min tur snart. Om du kanske har läst mina tidigare inlägg från 2016 så kan du läsa om mitt välmående då. Idag mår jag mycket bättre men någonstans finns den där känslan kvar. Inte nog med det så har inget i mitt förändrats riktigt. Då syftar jag mest på min läggning och min situation kring att vara homosexuell & muslim. Alltså lever jag bakom kulliserna, ingen förändring... Jag är fullvuxen nu, kan ni fatta det? Ändå så behöver jag gömma mig.
2016 var ett hemskt år som jag inte vill minnas tillbaka till. Det var så plågsamt...
Idag mår jag lite bättre än tidigare och jag försöker vara positiv. Lever dag för dag. Har inga planer på någon förändring i livet heller, kanske är jag lite för feg? Jag tänkte att jag kanske ska flytta ut igen, till min lägenhet. Har bott hemma i några år nu pga mitt mående.
Nog om mig, hur mår du? hur har åren varit för dig? Kul att du kunde kika förbi, det lär bli fler inlägg snart! 😊
Anledningen till varför jag delar med mig mina känslor här är för att jag inte har någon att prata med riktigt. Jag vet inte hur jag ska göra med mitt liv länge, inte efter ett antal självmordsförsök i alla fall. Borde jag leva, förtjänar jag detta liv när jag som mest hatar den? Jag mår ännu sämre när jag tänker på alla familjer, barn, kvinnor och mm som kämpar för sina liv varje dag. Här sitter jag typ gråter över mitt liv.
Jag har lärt mig en sak om mig själv och det är att jag har väldigt svårt att acceptera vissa saker i livet. Såsom att jag faktiskt fick nobben av en kille jag dejta i somras. Tråkigt nog hann jag bli kär innan det hela vände till vänskap. Än idag har jag inte kommit över honom, vi ses som vänner men det gör ont i hjärtat. Har under många tillfällen funderat på att bryta kontakten men som jag tidigare skrev.. är svag! Kan inte acceptera att han inte ska finnas i mitt liv längre.. Jag vet att ni tänker nu.. "skyll dig själv" men i själva verket så är det inte lätt som det låter. Det är hemskt. Just det, för er som inte visste så är det första gången som jag blir kär på riktigt. Känslorna vill inte släppa...
Jag tänker på honom mer och mer för varje dag som passerar men i samma veva så tänker jag på mig själv. Vad är det jag håller på med? Var är jag på väg? Förtjänar jag detta? Varför friendzona han mig? Jag köper inte hans bortförklaringar. I skrivandets stund vill jag faktiskt inte leva mer.
Jag har inte mått så bra på sistone, vet faktiskt inte vart jag ska ta vägen. Har börjat jobba så mycket så att jag slipper tänka på mig själv. Är det någon på denna planet som förstår vad jag går igenom? Det har pågått för länge nu. Ta min själ, låt mig va (tankar).. Jag vill inte må såhär.
Varför ska allt sabbas när man väl har gett sig själv lite förhoppningar?.. Jag har verkligen börjat tröttna på detta rejält. Varför ser inte alla "homosexualietet" på samma sätt bara. Varför kan omvärlden acceptera krig men inte min läggning?
Jag är trött på att leva mellan 4 väggar, snart sprängs en av väggarna eller så ruttnar jag och dör mellan dessa 4 väggar. Hjälp mig? Tips?
Ville bara varna alla om att det är jätte halt där ute. Vägarna har blivit till is. Har själv varit nära på att ramla 2-3 gånger men klarade mig utmärkt vid alla tillfällen.
Okej.. Nu kanske jag är dubbelmoralisk här men jag vill faktiskt resa bort. Så långt som möjligt. Ingen anledning direkt men vill bara komma bort helt själv. Till någon stad där jag kan få vara mig själv helt ensam.
Bara gå runt och utforska någon billig-stad. Inte för värmen utan bara känslomässigt och utforskning :) något ställe som du vill rekommendera?
Du på soffan, ute på klubben och ni som "sover" :P
Vet du hur en död-fisk ser ut? För er som inte vet så googla det. Ni kanske hittar bild på mig där hehe. Känner mig faktiskt som en döende-fisk :P (varför fisk) 😁
Skulle med nöje säga att jag tillhör kategorin "sover" just nu.
Inte nog med det så har jag faktiskt sovit borta halva dagen..
Ähh, ögonen slocknar. Snart kanske jag tom drömmer om mitt drömm-liv.
Har funderat lite smått nu under kvällen och vill gärna dela med mig mina tankar.
Kan någon förklara för mig hur det är att vara "kär" eller rättare sagt få kärlek. Känslan av det hela. Hehe jag har faktiskt glömt hur det känns och är :/
Som jag tidigare skrivit så är jag singel sedan 2008 isch.
Man vill ju återuppleva det med rätt person igen. Får väl vänta..
Ibland känns det som att man behöver vara någon annan för att lyckas med vissa saker. Varför ska det behöva vara så? Jag brukar oftast höra från andra att man ska vara sig själv för att lyckas med livet.. Nej! Det är fel enligt mina åsikter. Man ska vara någon annan för att lyckas med vissa "hinder". Har jag fel nu?
Kommentera gärna, vill veta om vi tänker på samma sätt?
Här kommer skrivas mest om mina känslor kring detta med att vara homosexuell och muslim på en och samma gång. Hur mitt liv ser ut och hur jag påverkas av detta och även lite om min vardag :)
